Narrativ är ett ord som har kommit att bli alltmer populärt. Det kan användas som ett adjektiv eller ett substantiv och betyda berättande respektive berättelse. Men varifrån kommer ordet? Som så många andra ord har narrativ sina rötter i latin.
Genom franskan har det sedan vandrat in i den germanska språkfamiljen, och nu är det årets modeord – historien är gränslös! Även om narrativ kan vara både ett adjektiv och ett substantiv, så har båda varianterna samma ursprung. Narrativ härstammar från latinets ”narrare”, som kom att utvecklas till ”narrativus” i senlatin. ”Narrativus” kan översättas med ”att berätta en historia”, och är alltså ett verb. Detta betyder att ordet i relation till sitt ursprung har bytt huvudsaklig ordklass, från verb till adjektiv och substantiv.
Franska och engelska
Från narrativus, i det sena latinet, kom ordet sedan att utvecklas till narratif på franska och narrate på engelska. Båda dessa ord existerar fortfarande i de respektive språken. Narratif på franska kan förstås som adjektivformen av narrativ på svenska, medan narrate är ett verb och betyder berätta, förtälja eller skildra. Den ursprungliga verbformen har alltså fortsatt in i modern engelska, men försvunnit i franskan.
I svenskan
Under en senare utveckling av engelskan, kom narrate att utvecklas till ett substantiv och ett adjektiv i ett ord, ”narrative”, som fungerar precis som det gör i svenskan. I tyskan existerar ordet på samma sätt, men används inte lika ofta som det gör på engelska och svenska. Att det har kommit att bli så vanligt på svenska beror till stor del på engelskspråkiga influenser.
Användning och vetenskaper
Narrativ kan användas på ett brett spektrum av områden. Det är abstrakt och därför lätt att tillämpa på vitt skilda kontexter. Såväl inom psykologin som litteraturvetenskapen och andra kulturvetenskaper har det tagit stor plats. Detta har också inneburit att det har spridit sig ut i det allmänna medvetandet. Den nyliga populariseringen av ordet beror alltså till stor del på dess etablering inom vetenskaperna.